Utdrag ur boken

                   Första resan. Spring, spring… Madame                  Margao, Goa, Indien januari  2001

En timme har gått och jag väntar otåligt på att bussen ska komma. Det är ett gytter av människor och den kvava luften blandas med dofter av koriander, curry och fiskstank från den närliggande marknaden.  Jag befinner mig i Margao, den kulturella och kommersiella huvudstaden i delstaten Goa. Härifrån skall jag ta mig med nattbuss ner till Bangalore. Det är min första resa på egen hand i Indien. Jag har tidigare på eftermiddagen vinkat av min sambo som efter två veckors semester i Mumbai och Goa åkte hem till Sverige igen. Under gårdagen var vi inne på kontoret som säljer bussresor och köpte min biljett. Jag var imponerad av att de till och med hade bilder på bussarna som fanns att åka med. Det var bara att välja någon av dem. En kromfärgad Volvobuss med air condition tyckte jag såg bra ut, svensk och trygg. 

    Den sena eftermiddagssolen steker och jag känner hur droppar rinner utmed ryggen och byxorna klibbar längs benen. Jag är osäker på var bussen skall stanna, eftersom det inte finns en tillstymmelse till hållplats, men står kvar ändå efter att ha försäkrat mig av människor runtomkring att jag står på rätt plats. Plötsligt ropar flera personer att nu kommer bussen. Jag tittar mig förvirrat omkring när jag förstår att de vill att jag skall skynda mig. Jag krånglar på mig min ryggsäck, tar påsen med bananer, persika och kex i ena handen för att greppa vattenflaskan i den andra. En liten pojke skriker: 

    "Run, run Madame!"  Jag förstår inte varför jag skall springa, skall inte bussen stanna? Jag måste också hinna låsa fast ryggsäcken med det nyinköpta vajerlåset från Clas Ohlson i bagageutrymmet på bussen, ett tips jag läst om i Willmaguiden inför min resa som nybliven backpacker. Jag konstaterar irriterat att bussen inte kommer att stanna och skall jag med får jag springa på den i farten. Dessutom, är det där verkligen bussen jag valde och som jag såg på bilden igår på kontoret? Det är inte lätt att hoppa på en rulllande buss med min packning, men händer sträcks ut och de drar mig upp på bussen. Bilden som sedan möter mig gör mig livrädd. Fyrtio mörka ansikten många med något vitt klet målat i pannan, alla män, stirrar på mig. Jag ser kanske tre kvinnor men de sitter alla ihopkrupna bredvid sina män och har väl täckta kläder. En har till och med hel slöja. Jag tittar nu febrilt efter den där andra västerländska backpackerspersonen som jag också läst om i Willmaguiden och som enligt dem alltid brukar vara med. Till min besvikelse ser jag inte någon. Och nej, detta är definitivt inte den buss jag bokat.  

    När jag väl krånglat mig fram med bagaget till min plats upptäcker jag att just mitt säte är trasigt och halvligger ner på golvet. Bussen är full och det är bara att åla sig ner på platsen. Ryggsäcken har jag lyckats trycka upp på den smala bagagehyllan. Jag vill försöka justera mitt säte och förstår efter att ha sett andra, att jag måste ha en speciell nyckel. En nyckel som hämtas på en krok vid bagagehyllan, för att sedan skickas till dem som vill reglera läget på stolen. Mannen framför mig har lyckats fälla ner sin smutsröda stol märkbart långt. När han efter ett tag somnar med händerna utsträckta ovanför huvudet blir det som att han har händerna på min mage. Ganska snart börjar min granne att prata med mig på engelska vilket är skönt på sätt och vis eftersom de andra pratar något lokalt språk runt omkring mig. Mannen, som presenterar sig som Barath, berättar att han älskar romantiska filmer. Jag är inte förvånad. För mig ser han ut som tagen ur en Bollywoodfilm med svart skinnjacka, mustasch och guldkantsprydda solglasögon. Efter ett tag blir jag ganska trött när han inte verkar vilja sluta prata. Bussen är verkligen skranglig och det låter som något som dundrar fram utan avgasrör. Snart speedar de upp i 110 km/timmen vilket i sig kanske inte är konstigt. Men med denna rishög till buss, en motorväg utan belysning eller räcke mellan körfälten känns det hela som en livsfarlig färd. Jag vänder mig till Barath och frågar:

    "This bus is a little bit old, and the road has no light, isn't it dangerous to go on this highway in the night?" Han ler mot mig och gör den där huvudnickningen som jag ännu inte har förstått om det betyder ja eller nej. 

    "Oh yes Madame, it is very dangerous, many accident", svarar han glatt tillbaka. 

    Som man frågar får man svar. Jag tänker att om jag överlever den här färden skall jag aldrig mer utsätta mig för något liknande igen. Jag sätter på mig freestylelurarna, tar ett djupt andetag och försöker tänka på något rogivande. Strax därpå dånar hindipop med tung bas tillsammans med en nasal kvinnoröst ut från de rassliga högtalarna. Jag undrar om det är ett skämt men när jag tittar mig omkring är det ingen som verkar tycka att det är lustigt. Eftersom jag inte hör musiken i mina egna lurar längre stänger jag av och sitter bara där tyst i mörkret. Efter någon timmes bilfärd säger Barath att de snart ska stanna för att folk skall kunna äta. Äntligen, tänker jag, eftersom jag både är hungrig och behöver gå på toaletten. Väl inne på matstället ser jag svarta kackerlackor stora som mindre knytnävar springa runt i den enkla lokalens vrår. Av rädsla att få ytterligare överraskningar när jag tittar ner mot det gråa plastgolvet är jag tacksam för lokalens halvdunkla belysning. Jag sitter med Barath och en vän till honom när jag hör hur bussen tutar och jag får bråttom ut eftersom all min packning är kvar i bussen. Barath och hans vän sitter däremot kvar i godan ro på restaurangen. Till slut börjar bussen köra och jag måste ställa mig upp och vifta med armarna samtidigt som jag skriker att de ska stanna och vänta på min vän. Efter maten lyckas jag slumra till lite. När jag vaknar till är jag väldigt kissnödig och blir därför mycket lättad när jag förstår att bussen skall göra ett stopp för att folk skulle kunna gå ut och uträtta sina behov. Den stannar vid sidan av vägen och männen ställer sig strax intill. Jag tycker mig inte ha något annat val och börjar knäppa upp byxorna. Några män visslar då åt mig och pekar att jag skall gå över till andra sidan. Herregud, det är becksvart och jag ser inte alls hur det ser ut eller har någon aning om var vi befinner oss. Jag ser en annan kvinna som börjar gå över vägen och jag rusar efter henne. Nu är jag i en sådan chock och kan inte förklara det på något annat sätt än att jag tar tag i hennes sari för att hänga på henne. Jag hör mig själv prata svenska, och sedan svamla något på engelska om att allt var konstigt för mig och att jag var från Sverige. Hon tittar med förfäran på mig och ser ut som att hon sett en galning. Jag fumlar med knapparna och det är svårt att få ner mina långbyxor och när jag väl sitter på huk kommer det ingenting, hur mycket jag än försöker. Till slut hör jag hur de visslar bortifrån bussen och det är bara att dra upp byxorna och springa tillbaka. Blåsan är sprängfylld och resten av resan måste jag koncentrera mig på att hålla mig. Tidig morgon når vi till slut Bangalore och jag är oändligt lättad och tacksam när bussen rullar in på stationen. Jag har just överlevt min första bussresa i Indien.